De glada endorfinerna

"Barn gör som vi gör, inte som vi säger", har vi ju hört otaliga gånger. Och då är det ju inte mer än rätt att vi vuxna gör som barnen gör emellanåt. Det handlar ju trots allt om respekt och om att ge och ta. Även om det handlar om att klättra över stängsel ;-)

Det blev en liten Luciaträning igår iallafall. Tänk att det nästan alltid är så att när ena dottern är sugen på att gå ut, är den andra det inte och nästa gång är det tvärtom. Och att det nästan alltid slutar med att den som inte var så sugen, är den som är mest entusiastisk när man väl kommer ut. Därmed fick jag möjligheten att ta upp det där med endorfiner för tjejerna och varför man helt plötsligt kan bli så glad när man kommer ut och rör på sig. Och namnet endorfin kommer från grekiskan och översätts med "eget morfin".

Igår när jag frågade om de ville följa med ut på en liten springtur, så sa yngsta dottern att hon gärna ville följa med. Men som alltid har hon lite villkor (!) och det var att vi skulle springa och hoppa lite i skogen och leka "Följa John" som vi gjorde en annan gång. Och det är ju lite det som det handlar om, att sälja in det på rätt sätt. Det vill säga att motivera till motion på ett bra sätt. Nu har de, uppenbarligen, börjat förstå att träning faktiskt kan var lite vad som helst. Allt från att jogga lite i skogen, hitta nya övningar på lekplatser till att klättra över stängsel (sistnämnda övning var inte mitt förslag och ja, jag hade lite problem). En, av många, positiva saker med att ha barn med på träningspassen är att man ofta får träna muskler som man annars inte tränar så ofta ;-)

Visst, man kanske inte klarar att klättra över ett stängsel just, men man kan ju försöka. Vi vuxna är ju väldigt bra på att säga till våra barn "men du kan ju försöka iallafall". Och om man själv visar att man faktiskt försöker, så är man en bra förebild. Det viktiga är inte hur man rör på sig, utan att man rör på sig och har roligt!