Vill du bli mentor?

Igår genomförde jag utbildningen för att kunna börja mitt volontärarbete som mentor för en ungdom. Jag blev oerhört positivt överraskad när jag såg att vi var ca 35 personer som skulle gå den 4 h långa utbildningen. Men, när mentors utbildare berättade att de för någon dag sedan fått in ca 100 anmälningar från ungdomar på en skola på en och samma dag, kändes 35 personer plötsligt ganska futtigt.

Mentor är en ideell organisation som arbetar med mentorskap för att ungdomar ska få växa och utvecklas både hälsosamt och drogfritt. Mentor har idag samarbeten med ca 100 skolor runt om i Sverige och självklart är det kostnadsfritt för både skola och ungdom att vara med i mentorprogrammet.

Att vara mentor handlar helt enkelt om att vara en vuxen kompis till en ungdom under ett år. Ta en fika, gå på bio, träna, lyssna, prata eller helt enkelt bara finnas där.

Just nu har de oerhört många ungdomar som väntar på att få en mentor och genomför därför en kampanj. #delatid har till syfte att samla in 100 000 volontärtimmar för att via mentorskap stötta ungdomar runt om i Sverige. Här finns alltså all möjlighet i världen för den som gärna vill hjälpa till!

Nu väntar jag med spänning på att bli matchad med en ungdom som jag ska vara mentor för under ett år. Jag tror och hoppas att vi båda kommer lära mycket av varandra, men framför allt hoppas jag att det blir ett värdefullt år för min ungdom och motsvarar dennes förväntningar av att ha en mentor - oavsett vilka förväntningar det är.

Vill du bli en mentor - tänk på att det är en vuxen kompis du ska vara, inte en extra förälder.

Den bästa träningen?

Den bästa träningen är väl ändå den som man känner att man själv får ut mest av. Och vad man vill ha ut av sin träning är-, och måste få vara, helt individuellt. Styrka, kondition, gemenskap, personbästa eller bara allmänt välbefinnande....

För mig är den ultimata träningen en mix av ovan. Men måste jag välja, så är det just den träningen jag hade igår. Utomhus, i skogen, tillsammans med hela familjen. Det var allt från backlöpning till att köra skottkärra med varandra. Självklart får alla bidraga med övningar. Det gör att både föräldrar och barn får lära sig nya saker, men framför allt blir det väldigt roligt. Det ska inte vara något tvång och var och en kör på sin nivå, så tycker alla att det är roligt och håller ett gott humör. Det härliga med det här konceptet är ju att man får in så många olika bitar. Frisk luft, gemenskap med nära och kära, glädje och träning.

Låt barnen vara med och bestämma och visa övningar. Genom delaktighet byggs deras självkänsla och självförtroende upp på ett bra sätt. Barnperspektivet beskriver på ett bra sätt skillnaden mellan just självkänsla och självförtroende.

Det kan vara en riktigt härlig känsla för barnen att få känna att de kan vissa saker mycket bättre än föräldrarna. Som till exempel att hjula hela vägen hem (ca 200 m) eller stå i spagat mot husväggen!

Dax för broddar

Nu delas det ut broddar gratis runt om i landet för att förebygga fallolyckor hos äldre. Under 2014 minskade faktiskt antalet fallolyckor orsakade av snö och is, även om det fortfarande är den vanligaste skadeorsaken i alla åldrar. 

Kanske även hemtjänsten skulle kunna ta med sig broddar på sina hembesök, till de som har svårt att ta sig till lokaler där utprovning äger rum.

Jag tycker att det är ett mycket bra initiativ från kommuner runt om i landet och hoppas att fler tar efter. Denna lilla investering gör att äldre vågar sig ut i friska luften även vintertid, slipper fallskador samt att samhället (troligtvis) sparar pengar på sikt.

Jag hoppas dock att man tänker på att upplysa om vikten av att ta av broddarna när man går in i en affär eller i ett köpcentrum, där det annars kan få motsatt effekt. De flesta broddar blir väldigt hala mot hårt golv. Här finns tips på broddar som fungerar både ute och inne. Något dyrare men förmodligen värt investeringen då man slipper krånglet med att ta av och på dem. Men framför allt, köp dem innan halkan kommer!

Släpp in barnen i köket

Idag blev jag överraskad med en riktigt fin bjudning med fina gäster, underbara kockar och en utsökt fruktsallad. Det är ju sån härlig känsla när man inser att "investerad" tid och tålamod med barnen i köket faktiskt har gett resultat. Främst för att barnen faktiskt tycker att det är riktigt kul att få labba i köket alldeles själva men självklart också för att man numera blir överraskad med diverse rätter :-) Att fruktsalladen antagit en aningen brunaktig nyans för att den stått gömd i några timmar gör ju absolut ingenting i sammanhanget ;-)

På bjudningen fanns dessutom en meny som innehöll "ung pankaka" och "fruktsalad". Som tur var valde jag just fruktsallad (någon ugnspannkaka misstänkte jag att det inte fanns...kanske nästa gång)

Så släpp in barnen i köket och låt dem laborera fritt. Det är det bästa sättet för dem att få lära sig om smaker, mat, hur den kan tillagas och hur den påverkar kroppen. Framför allt kan det skapa ett intresse för resten av livet.

Godisstopp?

I en artikeln i SvD häromdagen belyser några allmänläkare vikten av att fokus i frågan om fetmaepidemin borde flyttas från den enskilde individen till samhället. Jag misstänker att många reagerar på det och tycker att det är var och ens ansvar vad man stoppar i sig och att man därmed får ta konsekvenserna för det. Nåväl, så kan det ju vara, till en viss gräns. Problemet nu är ju att det påverkar hela samhället. Alla följdsjukdomar som kommer med fetma kostar samhället en hel del. Antalet livsstilsmottagningar ökar, det är inte gratis. Antal magsäcksoperationer ökar, inte heller gratis.

Varför? ska det vara så svårt att förstå innebörden av förebyggande folkhälsoarbete? Det ÄR skrämmande att varannan svensk, enligt Folkhälsomyndigheten, nu är överviktig eller fet. Lika skrämmande är det att vi istället för att förebygga problemet, försöker hitta lösningar för att tex börja operera överviktiga barn. Visst borde varje enskild individ ta sitt ansvar, men när det inte fungerar kanske samhället ändå måste rycka in. Läkarna i artikeln som belyser vikten av förebyggande folkhälsoarbete inger hopp om framtiden, hoppas fler hänger på.

Och heja alla handlare som återinför de små godispåsarna!

Frida Boisen lobbar för #godisstopp i februari för att helt enkelt göra något. Vilket ju är jättebra! Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker om ordet och begreppet "godisstopp". Finns det inte en risk att det får motsatt effekt? Vad händer när februari har gått. Finns det inte en risk att alla börjar frossa extra mycket då efter ett långt uppehåll? Själv skulle jag nog förespråka ett sunt förhållningssätt till godis rakt igenom. Det är ju ändå förhållningssättet till godiset man vill komma åt och som sitter kvar resten av livet.

Vi kör en dag i veckan och 70 gram. Det låter väldigt pretto, jag vet. Vi har alltid kört med 10 bitar, tills för några helger sedan när vi började ledsna på diskussionerna om ifall en ovanligt stor bit motsvarade två eller tre normalstora bitar. Och vad är normalstora bitar? Vi tog fram hushållsvågen och bestämde att påsen får innehålla 70 gram. Det roliga är, att momentet att väga godisbitar nästan har blivit större än själva godisätandet.

När jag försökte förklara för min dotter om dilemmat med godis och socker, vad det gör med kroppen och varför en del har godisstopp, svarade hon: "Men varför GÖR man godis då? Kan vi inte gå till kungen och säga det?"