Fetma - en sjukdom?

Tänk på portionsstorlekarna :-)

Idag presenterades en ny studie angående barn och övervikt i bland annat Dagens Medicin och SvD. I en avhandling har Susann Regber, barnsjuksköterska vid Sahlgrenska akademin, forskat i föräldrarnas roll i arbetet att förebygga fetma hos barn. De 16 000 barnen i den europeiska studien, varav 1800 från Västsverige, var mellan 2 och 9 år. Det man delvis kom fram till i studien, när föräldrarna skulle uppskatta sina barns viktstatus och eventuell oro för över- eller undervikt, var att varannan förälder till överviktiga barn i Central- och Nordeuropa uppfattade sitt barn som normalviktigt. Dessutom visade det sig att 40% av föräldrarna till överviktiga eller feta barn oroade sig för att barnet skulle bli underviktigt.

Föräldrarna ansvarar för sina barns hälsa och kan främja densamma genom att hålla goda matvanor och öka förutsättningar för fysisk aktivitet. Men inte att förglömma, det finns även ärftliga aspekter. Jag tror att många föräldrar till överviktiga barn faktiskt ser problemet, men ibland väljer att blunda för det, då de är medvetna om sitt eget ansvar och känner skam. Jag tror att många glömmer, eller blundar för, att fetma faktiskt klassas som en sjukdom idag eller som en riskfaktor till följdsjukdomar. Världshälsoorganisationen WHO klassar idag fetma som en kronisk sjukdom. Barn med övervikt och fetma har en ökad risk att få följdsjukdomar i vuxen ålder.

Grunden till framtida vanor läggs i tidig ålder och har en tendens att följa med i vuxen ålder, varför det är oerhört viktigt att tänka på vilka vanor man väljer att införa i hemmet. Goda matvanor och motion är lika viktigt att prata om med barnen, som att prata om vikten av att tvätta händer efter toabesök och tandborstning morgon och kväll.

Finns det, hos föräldrar och småbarnsfamiljer, ett behov av stödjande miljöer för att kunna främja goda matvanor i hemmet? Behöver man samhällets hjälp? Vad upplever småbarnsföräldrar krävs för att kunna välja eller klara av att hålla goda matvanor?